Jag befinner mig just nu i Borås, hemma hos min kära vän Sofia, efter en dryg vecka i Stockholm. De första två dagarna på veckan spenderades med klassen och vi han med allt från shopping till flash mobs. Vi besökte riksdagen, var ministrar för en dag på armemuseet, gick på jazz klubb och åt god mat och jag han fota massor av vackra bilder i gamla stan. Sofia anlände till huvudstaden på onsdagen och vi spenderade vår del av vistelsen på lyxhotell. Sofia shoppade mer än hon någonsin gjort i hela sitt liv och jag gjorde mitt bästa för att inte gå vilse i labyrinten av hus och tunelbanor. Nu väntar några dagar i Borås och på onsdag ska jag på ansökningsdag på en skola som jag hemskt gärna vill gå på i höst. Önska mig lycka till.

 

Den stor tekoppen, den som är klädd av rosor, bränner mina händer. Fylld med varmt jasminte hjälper den mig genom känslokaoset som åter bubblat upp inom mig. Det matchande fatet står på det lilla vita bordet bredvid vintage soffan, som är mammas senaste fynd. Den varma filten som jag ägt i många år och dagar ligger runt mina axlar och gör sitt bästa för att värma de kroppsdelar teet inte sprids till. Jag snörvlar lite och trycker på den triangelformade symbolen på fjärrkontrollen. I have a dream, a song to sing. To help me cope with anything... Mamma mia spelas upp på skärmen och jag tar en klunk av teet och tänker att det är nu jag borde njuta av att inte behöva tänka på omvärldens kaos, men förgäves. Mina tankar seglade konstant tillbaka till kyssen och känslan av ånger verkade aldrig försvinna. Jag hade redan hunnit säga många av alla de saker som man inte ska och jag agerade som ett hopplöst fall av besatthet. Ingenting verkade ha något samband längre. Jag hade på något sätt fått för mig att jag stod ansvarig för Anitas lycka. Att hon hade gett mig tillåtelse att styra henne, vilket hon inte hade. Det är så mycket som är sorgligt med hennes liv. Hon är den perfekta tragiska romankaraktär. Hon som antingen tar självmord mot slutet eller möter någon som förändrar hennes tillvaro och sen lever lycklig i alla sina dagar. Hon är en så sorgsen och inbunden karaktär att det blir svårt för mig att inte lägga mig i. För att det är så lätt att förstå att hon behöver hjälp och beskydd. För han tror att han inte älskar henne och älska är nog visserligen ett alldeles för kraftladdat ord för hans känslor. Han tycker om henne, på sitt eget skruvade sätt, och hon märker ingenting. Han orsakar henne smärta, men på något sätt får han henne även att... Lyda. För det är just det hon gör. Hon lyder nästan blint. Vad var det hon hade sagt.
”Nej, aldrig kär. Men jag är i alla fall inte ensam.” Jag blev tårögd av tanken på hur olycklig hon måste vara. Hur mycket hon offrar för att inte vara ensam. Jag rör om i mitt te som nu blivit kallt och tar en klunk. Jag tror att jag håller på att bli kär i denna flicka. Hon som en gång var så ful i allas ögon, är vackrast I världen för mig.
“Kär...” Jag låter ordet passera mina läppar. Men bara genom en viskning, högre än så vågar jag inte yttra det. Jag smakar på ordet och viskar det igen “Kär...” Jag vet inte, men det känns bra att säga. Det är ett ord som på något intressant sätt ligger bra i munnen och inte känns tvinat utan vackert. Ordet kär är nämligen ett ord som jag aldrig riktigt sett som vackert. Mamma var kär en gång och det ledde till mig. Jag vet att hon på ett sätt ångrar varje sekund, som enligt henne, var bortkastad på min idiot till far. Men samtidigt säger hon att det bästa med hennes verklighet, men även hennes drömmar, är jag. Lilla jag som är hennes dotter. Hennes dotter som aldrig tidigare har tyckt att ordet kär varit vackert.

 

 

Dagarna börjar bli en röra av allt som ska hinnas med nu när undertecknad styr sina steg mot studenten. Nationellaprov, tal om normer, tal om lärande, bokrecension och spelningar med mina kära musikare. Saker och ting flyter på snabbt nu för tiden men stressen är den samme om inte större. För när tiden går fortare måste effektiviteten öka. Pengar ska man också ha i mängder för både bal, studentfest och Stockholm ska besökas och billigt är något som inget av dem är. Men jag tröstar mig med lugnet hemma hos mina föräldrar och tanken på min kära Sofia som jag får träffa om 3 veckor. 

 

Det är inte länge kvar nu. Snart mina vänner är detta kapittel av mitt liv över och en ny del ska skrivas.

Mycket kan sägas om twilight och klyschiga kärlekshistorier men ingen kan säga att det här inte är vackert.

 

 

Snön smälter mer och mer för varje dag som går och även fast det snöade lite igår så verkar våren vara här för att stanna och sommaren lurar bakom hörnet. Om exakt två månader är det dags för studentfirande och hela min klass kommer fälla tårar över det vi kommer avsluta, för gott den här gången. Men det känns skönt att få gå vidare, att få bytta stad igen och att ännu ett kapitel i mitt liv är avklarat.

 

Jag tryckte ryggen mot väggen, nästan i tron om att om jag pressade tillräckligt hårt så kanske jag skulle sjunka rakt igenom den. Jag gömmer mig, ber till Gud och hoppas för allt vad jag är värd att han inte ska vända sig om och se mig. Jag pressade mig mot yttersidan på staketet som omger det stora gamla huset. Det som reser sig innan kröken som döljer korsningen, vars högra väg tar dig till stan. Jag hade rört mig dit mina ben burit och hört bekanta röster. Eller rättare sagt jag hade hör Fredrik och tvärstannat som en reflex av den känsla jag allt för ofta hade börjat känna. Hans höjda röst följd av en viskning fick mig att långsamt backa och viljan att springa i motsatt riktning började blossa upp.
”Du älskar henne.” Ninas röst fick mig att stanna och nästan sluta andas av rädslan att ge ifrån mig minsta lilla ljud. Va!? Mina tankar bildade ett skrik som aldrig passerade mina läppar. Om samtalet fortsatte vet jag inget om. Jag uppfattade inte mycket nu när mina tankar gick i 120. Fredrik? Mig? VA!? Förvirringen tog upp hela min verklighet och det var inte förrän han sprang ut genom grinden och förbi min vy som jag vaknade ur min dvala.

Jag slog upp ögonen och famlade efter min mobil vars ringsignal just hade väckte mig.
”Hhm.. Hallå?” Jag satte mig upp, gnuggade mig i ögonen och strök bort håret ur ansiktet samtidigt som jag tryckte grön lur och yttrade dagens första ord. Den förvrängda versionen av Ninas röst, så som den bara kan låta i telefon, nådde mina öron.
”Hej. Jag undrar en sak... Du vill inte komma hit idag..? Eller jag kan kanske komma över till dig? Du kan få tillbaka din väska.” Hon lät nervös och hoppade ovanligt mycket mellan meningarna, som lät ovanligt inövade för att vara Nina. ”Anita?”
”Hhm.. Nja jag ske hem till mina mammor i Lund i eftermiddag så..”
”Men då kommer jag till dig. Det jag vill tar inte lång tid. Säga alltså.” Nina lät stressad, som om hon ville avsluta samtalet snabbt av rädslan att någon skulle lyssna till hennes samtal eller något likande.
”Lugn Nina, lugn. Nyvaken i den här ändan så jag hinner nästan inte med i ditt ovanligt hetsiga tempo. Men ja, om du kommer innan lunch så visst.”
”Ok då kommer jag över nu.” Innan hon la på luren lät hon väldigt lättad. Som om hon hade förväntat sig hat från min ända och istället fick värme till svar.

Ringklockan ljöd över min lilla lägenhet och bröt sig igenom ljudet av vattenkokaren. Jag hade stått och velat i flera minuter mellan kaffe och te och kommit fram till att jag egentligen inte tycker om kaffe. Medan jag satte på tevatten gick jag igenom mina tankar och sökte efter en anledning till varför jag började dricka kaffe när jag aldrig ens hade reflekterat över om jag överhuvudtaget tyckte om det. Vilken underlig sak att fundera över. Tänkte jag medan jag gick för att öppna dörren åt Nina. Jag öppnade dörren och utan att hälsa eller ens le vände jag mig om och gick in i lägenheten igen. En tekopp fylldes med te och Ninas röst bröt igenom tystnade jag skapat.
"Jag... Jag har något jag vill fråga dig." Jag kände hur fjärilarna började spöka i min mage. "Litar du på mig?" Jag hoppade upp och satte mig på köksbänken.
"Så klart jag gör." Jag blev plötsligt väldigt upptagen med att röra runt i mitt te. "Varför undrar du det?"
"För jag måste, för din skull, be dig att göra slut med Fredrik."
"Varför?" Jag bet mig i läppen för att förhindra fler ord att sippra ut. Nina svalde.
"Han skadar dig och bryter långsamt ner hela ditt jag. Bara för att han vill vara säker på att lyder hans minsta vink så att du stannar hos honom." Allt detta sa hon väldigt fort. "Jag tror att han tycker om dig, på sitt eget skruvade sätt, men inte så att han kan låta dig vara lycklig." Jag såg henne i ögonen och såg ärlighet och oro speglas i dem. Andas in andas ut, slappna av.
"Det är inte så enkelt. Tror du inte att jag sagt ifrån och försökt? Men.."
"Han manipulerar dig och får dig att tro att du inte kan gå! Att du är skyldig honom att stanna!" Nina skrek och det var hennes ögon som börjat fyllas med tårar inte mina.
"Du tror att du vet så jävla mycket!" Jag flög fram mot henne och det skiljde bara några centimeter mellan våra ansikten. Jag var inte säker på varför jag för första gången på väldigt länge var arg, men jag visste att det här var känslor som länge hade väntat på att få bubbla över och det var mest bara olyckligt att det var Nina som fick ta emot min ilska. "Du tror att du vet allt mig och att du vet vad som är bäst för mig efter.. " Nina sätter sin hand bakom min nacke och kysser mig. Jag känner hur mina kinder blir varma och röda och när Nina lyfter sina läppar från mina kippar jag efter lufft och plötsligt har jag ingen röst att uttrycka alla de tussen ord jag ville skrika för en sekund sedan.

I hennes händer finns lavender, i mammas finns liljor. Hennes klänning består av miljontals fjädrar, mammas av lager på lager av spetstyg. hennes långa ljusa hår är i hopflätat med mammas långa mörka vilket resulterar i att de måste stå tätt tätt intill varandra under hela ceremonin, inte för att någon av dem har något som helst emot det. Jag står längst fram vid altaret och betraktar de två kvinnorna som båda kallas mamma av mig och min syster, som står bredvid mig och håller min hand. Jag vänder mig mot henne och möts av hennes vackra ansikte, som idag inte döljs av hennes långa hår, och hon strålar av det lyckligaste leende jag någon sin sett pryda min systers ansikte. Självklart besvarar jag leendet med samma lycka, jag blundar och ger hennes panna en puss. Jag slår upp ögonen och scenen framför mina ögon är inte mina mammors bröllop, utan insidan av bussen som ska ta mig hem till Lund.

 
Anna Bergendahl - Stad i ljus

Jag drömmer om sommar och nya äventyr. Jag drömmer om festivaler och underbar musik. Jag drömmer om att äntligen ta tag i det där med körkortet och om att köra runt små svenska städer i en liten blå bubbla. Jag drömmer om Stockholm, om min framtid och om att plugga journalistik och foto. Jag fantiserar om nya vänner men även om gamla. Jag fantiserar och känner doften av mina illusioner och det må tar emot lite att säga men jag längtar också, längtar till en ny start och en ärlig chans att få släppa taget om det som varit.